Browsing Tag

silks ringteori

Tankar

När någon får cancer – Silks ringteori

Cancer… Bara ordet gör många helt skräckslagna. Tanken på cancer är så laddat att man kanske inte tänker klart eller agerar rationellt när man hör om det.  Tillvaron raseras kanske för den som drabbas och dödsångesten riskerar att komma smygande. Omgivningen vill väl och vill så gärna hjälpa till men är rädda för att göra fel. Och ofta blir det kanske inte helt som man tänkt sig när man som en del av omgivningen försöker hjälpa till. Därför tänkte jag idag ge er en väldigt finurlig teori att ha i åtanke när ni vill stötta någon ni känner som fått cancer – Silks ringteori. Den funkar för övrigt alldeles utmärkt även i andra krissituationer.

Idag är det på dagen ett år sedan jag fick mina första cellgifter mot Hodgkins lymfom. Jag kan fortfarande känna exakt hur det kändes att få ådrorna fullpumpade med stark cytostatika, och det är ingen trevlig känsla! Som att man fräts upp inifrån är väl ett sätt att beskriva det… Faktum är att det isar i ådrorna och känns som jag får fantomcellgifter bara vid tanken på det. Att inte veta hur man ska bemöta någon som utsätts för detta är helt förståeligt, för det är lätt att bli handfallen. Vad ska man säga liksom?

Det viktiga är nog egentligen framförallt att man säger något. Att man fortsätter höra av sig. Visar att man finns. För när cancern kommer på besök, då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur man kan göra för att vara ett stöd för någon, och det är alltså det här inlägget. Har alltså bara tagit sju månader att värka fram…

Precis som då, så ser jag många likheter när det gäller reaktioner och råd om stöd mellan hur jag själv reagerat och hur de som drabbats av utmattning reagerat. Mari skrev en bra artikel för inte så länge sedan om hur man kan bemöta någon som drabbats av utmattningsdepression. Jag skulle därför säga att råden hon ger gäller även vid andra trauman, som cancer. I alla fall om den drabbade är som mig.

Den som får cancer kommer inte vara den som tar initiativ till social samvaro på en tid, det är nog ganska säkert. Men behovet att känna att någon fortfarande minns att man existerar, det finns kvar ändå. Och det värmer oerhört när någon påminner en om det. Så egentligen kan det nog inte bli så himla fel, bara man hör av sig. Om man vill finnas där och stötta. Men samtidigt finns det en del saker som kanske inte är de bästa att försöka stötta med. Som kanske riskerar att göra ont värre och som därmed är bra att undvika.

Vanliga, men ohjälpsamma kommentarer

Kommentarerna här nedan har jag fått höra både från närstående och mer avlägsna bekanta. Kommentarer i fet stil och mina tankar och reaktioner i kursivt.

Du ska veta att du inte är ensam om att drabbas.

Tack, nu känns det genast bättre när jag vet att Olle och Britta också har det jobbigt. Jag ska väl hålla käft och inte klaga så förbannat.

Jasså, jag som trodde du var hälsosam?! För jag har hört att cancer får bara de som äter socker och inte tränar.

Mer grubblande kring varför just jag fått denna skit. Dåligt samvete för allt jag stoppar i min mun (när jag redan tappat matlusten pga illamående av cellgifter och monsterblåsor i munnen) och all utebliven träning (som jag inte orkar av psykiska och fysiska skäl). 

Jag mår så himla dåligt och är så ledsen av att du fått cancer.

Jag är ledsen att jag förstört även ditt liv genom att bli sjuk. Jag lovar att jag skulle undvikit det om jag kunnat.

Jag har en släkting/vän/kollega som också fick cancer, och då…

Tack, men inga upplevelser är lika, och cancer är inte en sjukdom som alla reagerar lika på. 

Du vet väl att du inte får xxxx nu?

Jag är redan livrädd för att allt jag gör ska riskera att göra saken värre. Och jag hoppas att de läkare som är expert på just min sjukdom har vett att tala om för mig vad jag får och inte får. 

Så vad ska man göra då?

Kommentarerna ovan är ju på sätt och vis helt förklarliga, och lätta att ta till. Men poängen är att de sägs till fel person, om de sägs till den drabbade. Alla har rätt att säga, tycka och tänka vad de vill, men inte till den drabbade. I allafall inte om avsikten är att stötta och hjälpa. Det är det som är grundtanken med Silks ringteori.

Silks ringteori – så funkar det

När någon man känner drabbas av cancer är det allra viktigaste att man fortsätter att höra av sig. Så mycket mer krävs egentligen inte. Ord kan lätt uppfattas fel. Det räcker med att visa att du finns, det är det Susan Silk vill visa med sin teori.

silks ringteori

Tänk dig den drabbade som den som befinner sig i cirkelns mitt, eller i stormens öga, som jag själv kände det. Närmast sörjande befinner sig i cirkeln utanför. Mer ytligt bekanta i cirklar längre ut. Sedan är hela syftet med detta tankesätt att man endast ska stötta och peppa inåt i cirklarna, oavsett var man befinner sig. Beklaga sig får man göra utåt i cirklarna. Det betyder alltså att alla de vanliga kommentarerna man ofta får är helt ok, så länge man inte säger dem till den drabbade. Utan dem får man spara till någon av sina egna närstående, eller någon som befinner sig i cirklar längre ut än en själv. STÖD och PEPP  inåt – SKIT utåt helt enkelt. Det innebär att den som är drabbad (och alltså inte har någon innanför sig i cirkeltänket) har rätt att beklaga sig åt vem som helst, när som helst.

Med det sagt så betyder ju inte detta att den som är drabbad har ensamrätt på att beklaga sig eller söka stöd när det gäller precis allt. Eller att man slutar vara medmänniska för att man drabbas av cancer. För de som vid ett givet tillfälle befinner sig i en yttre cirkel är ju vid något annat tillfälle själv drabbade – av något annat – och befinner sig i då i mitten av ett annat cirkelsystem med samma rättigheter att få stöd och vara så liten och rädd man behöver – fast i en annan situation. Låter det krångligt? Inte alls, om man bara tänker på mantrat STÖD in – SKIT ut!

Men vad ÄR stöd då?

Att börja med att lyssna är oftast det bästa. Klämkäcka lösningar, råd och tips i all ära, men i just en situation med cancer, så har de oftast ingen verkan. En kram, stora lyssnande öron och en trygg försäkran om att allt kommer att ordna sig eller gå över, det räcker så otroligt långt. För alla är vi olika och behöver olika typer av stöd, både beroende på livssituation, sjukdomsbild och hur man själv mentalt hanterar sin situation.

För att ta ett exempel från min verklighet för ett år sedan: Vid en av mina cellgiftsbehandlingar (varje injektion tog fyra timmar) kunde inte mannen vara med som stöd, eftersom vi hade ett åtta veckors spädbarn och en treåring hemma också. Då kom hon som alltid finns där förbi och höll mig sällskap. Innan hon kom skickade hon ett meddelande där det stod ”nu vet du att det är du som bestämmer vad vi pratar om. Jag tar med mat och finns där vid din sida”.

Silks ringteori i praktiken

Men man kan väl inte gå omkring och agera utifrån nån teori, kanske ni tänker. Nä, vi är ju bara människor, och av egen erfarenhet vet jag att det här tillvägagångssättet kan vara rätt svårt att praktisera i verkligheten, om man inte tänker sig för. Och jag säger verkligen inte att man ska agera enbart utifrån en teori när man umgås med andra människor eller försöker vara medmänniska.

Däremot kan den vara bra att ha i bakhuvudet. För att kanske bita sig i tungan ibland när någon man känner har drabbats av ett trauma. För att kanske stanna vid att säga att man finns där. Att den drabbade bestämmer om och när man pratar om saker. Jag kan nog inte poängtera det nog mycket: det viktigaste är ändå att man otvivelaktigt finns där. Utan att ge välvilliga råd och tips. Utan att berätta hur dåligt man själv mår av situationen. Förutom för andra man själv har i sin egen närhet.

Med det sagt, så vill jag återigen tacka alla er som hänger här! För som jag skrivit tidigare, så har det varit ett helt fantastiskt stöd. Peppande kommentarer eller ibland bara välbehövliga virtuella kramar. På något sätt verkar det lättare att vara en stödjande medmänniska via nätet. Kanske för att man hinner tänka innan man yttrar sig? Hur som helst: TACK, tack, tack!