hållbarhet

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från vår lilla semester. Resan dit har jag ju redan dokumenterat, och lite skidåkning och yoga har det ju också visats glimtar ifrån. Men resten… Jag bläddrar fortfarande bland alla bilder och minnen och kan inte fatta att det blev så bra som det blev. Kanske för att jag nog inte vågade hoppas på det. Låga förväntningar är liksom inte så svåra att överträffa…

På instagram har jag redan serverat lite snöfrossa, men jag kan inte riktigt få nog så det får bli lite här också. No-filter-style, för det behövs liksom inte.

Redan när vi kom fram infann sig något slags magiskt vinterlugn i mig. Det var meterdjup snö, typ sju minusgrader och en riktigt fin solnedgång.

Stugan vi bodde i förstår jag fortfarande inte hur den kunde vara ledig, till det pris den låg på. Kunde lika gärna varit ett året-runt-boende. Även om vi saknade torkskåp…

Men ändå var den långt ifrån störst i området. Riktiga mångmiljonbyggen runt omkring (där vi traskade ett och annat varv med vagn när Lill-trollet skulle sova).

Fast det var nog bara vår som hade snökoja på uteplatsen, vad jag såg.

Varje natt hade det snöat sisådär 5-10 cm till, men alla dagar utom sista bjöd på mestadels gnistrande sol. Och riktig vinterkyla. Typ -13 och liknande. Även om eftermiddagarna var lite varmare. Så det fanns liksom ingen hejd på möjligheter att knäppa härliga vinterbilder!

Men skidåkningen då?

Well, barnen är lite för små för att palla en dag i backen. Och föräldrarna är som bekant längdnördar. Så utförsåkningen lös verkligen med sin frånvaro. Syftet i år var mer att vänja framförallt den stora vid miljön och väcka intresse.

Det uppnåddes också. Hon hade med sig längdskidor och skidade stolt omkring på dem, åkte bandlift och gick på snölekis. Och pratar med alla hon träffar om när hon var i Tandådalen och hur stora snöhögar det fanns som man kunde åka på rumpan utför. Barn nöjer sig med det lilla… Och föräldrarna var lika nöjda i längdspåret, särskilt i det kyl- och vindläge som rådde…

Så… Vad gjorde ni hela dagarna då?

Ni som följer mig på instagram och Facebook vet. Jag fick bl a möjligheten att träffa starka härliga Camilla på riktigt.

Hon bor ju i Sälen, och fick därför frågan om hon kunde ställa upp som vittne när vi gifte oss utan att nästan någon visste om det.

Varför man väljer att göra så och rymma iväg och gifta sig kan ju säkert diskuteras. Men delvis pga att bekantskapskretsen decimerats det senast året, och delvis eftersom vi inte orkade ordna fest, och gärna ville att barnen skulle få en fin dag utan stress, så var det ett toppenalternativ för oss.

En magiskt vacker vinterdag, som inleddes med familjemys i pulkabacken och avslutades med lite bubbel i stugsoffan.

Med rättvisemärkta ringar från Cred Jewellery, hållbar brudbukett från Adolfsnäs handelsbod och en skräddarsydd klänning från Systugan här i Ljungsbro, så blev det faktiskt det vinterbröllop vi ville ha. Jag menar, vi träffades ju trots allt i princip i skidspåret!

Utöver det… Så tog vi dagarna lite som de kom. Var mycket ute. Åt våfflor i en tom våffelstuga. Och pizza. Och hemlagad stugmat.

Såg på solnedgångar och struntade faktiskt helt och hållet i alla vardagsmåsten. De väntade liksom ändå på oss när vi kom hem igen sedan!