… då man undrar vad man gjort för att förtjäna den. Eller, egentligen var det ju en fin, men blåsig dag. Fast totalt utan ork. Sådär så ögonen går i kors, tillvaron känns skakig och marken gungar under fötterna.
Det är då man drar på en sömnig Sprattelfink hennes overall som hon blir alldeles lycklig av att se för att hon vet att hon ska få mysa i sin vagn. Ger sig ut och bara andas, och ser på världen.
Prästkragarna som redan blommar. Midsommarblomster, smörblommor och rödklöver. Lupiner överallt. Tänker att snart kommer nog brandliljorna också!
Känner friska vindar i de kvarvarande hårtestarna under kepsen. Blicken klarnar efter ett tag och stegen känns lite stadigare. Lite motion och en redig klorofyllfylla (haha, älskar det ordet!) senare är jag lite mer människa igen.
Åh, naturen alltså. Vad skönt att du fick en stärkande tur och jag har aldrig hört klorofyllfylla förut men det åker rakt in i min vokabulär.
”Det är då man drar på en sömnig Sprattelfink hennes overall som hon blir alldeles lycklig av att se för att hon vet att hon ska få mysa i sin vagn.” Det mysigaste jag läst på länge.
Klorofyllfylla såg jag första gången häromdagen, på instagram. Tyckte det var så klockrent!