Min löparkarriär får inte direkt nån skjuts av mina små futtiga rundor. Men min löparsjäl får det sannerligen. Jag njuter verkligen av att kunna ta en (kort) morgonrunda i nästan-ensamhet. Särskilt när morgonen visar sig från sin bästa sida och pensionärerna nästan inte hunnit ut ännu, utan sällskapet endast består av enskilda hundägare.
Ingen behöver liksom veta hur osnabbt jag springer när världen fortfarande sover.
Man behöver inte trängas med cyklister och turister.
De morgonstela lederna får i lugn och ro mjukas upp och sinnet blir lugnt nog för att kunna hantera de galenskaper som resten av dagen bjuder på.
6 Comments
bureborn
25 juni, 2014 at 11:12Åh vad det ser härligt ut! En vacker vattenspegel som grädde till dessutom. Löparsjälen är ändå det som är viktigast. Den däringa löparkarriären kan ju faktiskt vänta tills det passar bättre in med resten av livet.
blue_malin
12 juli, 2014 at 11:04Ja, verkligen. Har nog heller egentligen inga ambitioner om en löparkarriär ändå 🙂
JoHo
25 juni, 2014 at 11:31LJUVLIGT!! vilken underbar start på dagen! och jag gillar verkligen det där med att din löparsjäl får en skjuts… det är så löpning ska vara. njutningsfull!
blue_malin
12 juli, 2014 at 11:04Ja, verkligen. Energitank när det behövs som mest!
Staffan
26 juni, 2014 at 07:29Sann njutning och livskvalité! Som Bureborn är inne på så är det löparsjälen som är viktigast och det välmående det ger när den får näring!
blue_malin
12 juli, 2014 at 11:04Ja, att inte fler har upptäckt löpningens tjusning, det förvånar en ibland.