Övrigt

Ler efter lerig löparlufs

Det blir dåligt med bilder just nu. Känns lite som att jag kommit av mig när regnet gör att allt ser jämngrått ut, som en tjock, mjölkig sörja. Och när solen väl tittade fram idag så var liksom startsträckan för lång. Som kollegan sa: var är håltimmen? Eller permissionen, svarade jag! Båda var vi ute på lunchpromenad och gick motvilligt in på kontoret igen.

Lite piggare idag än på senaste tiden. Därför vankades träning efter jobbet och den friska, klara luften lockade på mig med sina ljuvaste rop. Kunde helt enkelt inte förmå mig att åka till gymmet och träna välbehövlig styrka inomhus. Jag ville ut. Ville springa. Nåja, jogga i allafall. Det var ju ett tag sen sist. Insåg också att det faktiskt blir mörkt rätt tidigt på kvällarna nuförtiden. Typ kl sex eller så. Nästan. Bäst att hålla sig ifrån de oupplysta rotiga stigarna som jag egentligen längtat efter. Stukade fötter ville jag ju inte ha!

Så en av de gamla vanliga rundorna fick det bli, men den var inte så vanlig som den brukar. De dryga 100mm regn som kommit senaste veckan gjorde att det här och var var som en skridskobana av riktigt redig geggamoja. Andra (steniga) delar var täckta av många lager fluffiga nyfallna löv. Så det vanliga blev lite ovanligt och därför roligare. Om än långsammare. Inga onödiga stukningar som sagt.

Lufsade på i ett tempo som helt bestämdes av känslan och förvånades över hur öde stigar och elljusspår var, det (för en gångs skull) fina vädret till trots! Men på nåt sätt så skönt att vara ensam i skogen i sin egen lufs. Skutta fram, lunka fram, pusta, le, titta på höstkvällen. Känna temperaturen sjunka drastiskt i skymningen och fingrarna bli till stelfrusna stickor. Himlen som blir mörkare och mörkare innan man till slut kommer hem igen och ser ut som efter en terrängrunda.

Det är inte alltid de där superduperplanerade, effektiva, striderna mot klockan som är de bästa passen. Sambon frågade när jag kom hem: Gick det bra? – Nej. Var det skönt?  – Ja. – Bra.

0

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    bureborn
    23 oktober, 2012 at 19:40

    Låter som du hade roligt på skridskobanan! Just det ovöntade och varierade är ju det som gör skogslöpning så härligt. Ingen runda blir den andra lik, och såna där petitesser som tempo kan man strunta blankt i.

    • Reply
      blue_malin
      25 oktober, 2012 at 18:03

      Hehe, ja det var skoj! Och skogen blir aldrig tråkigt på något vis. Årstider, väder, riktning gör att det ändrar sig jämt.

  • Reply
    Ingmarie
    23 oktober, 2012 at 21:06

    Känslan är absolut det viktigaste!:-)

    • Reply
      blue_malin
      25 oktober, 2012 at 18:02

      Du har så rätt. Borde nog oftare lita på den

    Leave a Reply