Övrigt

När skenet bedrar

I en grupp jag är med i på Facebook diskuterades häromdagen det här med att vara nöjd med sin kropp och tänka på allt den kan ge oss. Sluta tänka på utseendet, och bortse från missnöje med utsidan, till förmån för kroppens förmåga att uträtta saker, och vara stark. Mitt inlägg i diskussionen blev att för mig är det nästan omvänt. Min utsida gör att folk verkar förvänta sig större stordåd än den här kroppen mäktar med. Jag ser helt enkelt mer vältränad ut än jag är, och mina prestationer tycks därför ofta vara en besvikelse i andras ögon, och blir det därmed ibland också i mina egna, även om jag inte från början var missnöjd.

Vissa verkar till och med tycka att jag ser ut som en elitidrottare. För ganska länge sedan blev jag ofta tagen för dansare (lång och smal och med ganska bra hållning). Men det har inte hänt sedan jag blev kontorsråtta och har en hållning som en hösäck (även om jag arbetar på att få tillbaka dansar-hållningen. Det händer då och då att folk frågar om jag tränar väldigt mycket. När jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det nog kan verka så. Jag har lätt att få synliga muskler, även om de inte är så starka som de ser ut. Är ganska bredaxlad av naturen. Men faktiskt, så ligger det mig i fatet varje gång det kommer till tävlingssammanhang, att se ut som jag gör.

Folk förväntar sig löparprestationer i världsklass. Styrka som en ardennerhäst. Uthållighet som få. Den pressen kan jag vara utan, för skenet bedrar. Jag är en riktig medelmåtta till löpare. Om ens det. Jag är inte alls så stark som jag skulle vilja, och tränar inte alls så mycket som det kanske ser ut. Jag är inte i närheten av de prestationer som utsidan förpliktigar till. Men ofta är jag nöjd ändå. Numera. Jag är där jag är för att jag prioriterat att inte lägga mer tid på träning just nu. Jag njuter av morgonjoggar och lunchlöp oavsett om de går i 6.30-tempo (som är verkligheten) eller 4.30-tempo (som är förväntningarna). Jag är glad att kunna göra utfall igen utan att få ont. Att jag kan klara vardagen utan skavanker.

Men ibland får jag liksom en tagg i sidan. När jag påminns om att jag inte är så stark som jag ser ut. När jag märker att skenet bedrar. Liksom på motsatt vis jämfört med hos dem som tycker de ser större volym i spegeln än de förtjänar och som är så mycket snabbare/starkare/uthålligare än de ser ut. Frågan är bara vilket som är att föredra.

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    bureborn
    18 juli, 2014 at 10:27

    En kropp som liksom bedriver lite falsk marknadsföring. 🙂 Från den där synvinkeln har jag aldrig sett på saken. Intressant. Fast som vanligt gäller förstås att försöka strunta i andras förväntningar (de där som tyvärr också har en tendens att spilla över på ens egna) och kämpa på med nöjdheten. Säger jag. Som själv har supersvårt med just det. Själv tillhör jag skaran där folk (inbillar jag mig) tänker: hur kommer det sig att hon inte springer snabbare och har mer muskler när hon tränar så pass mycket. Men troligare än nog att de har fullt upp med sig själva och tänker inte ett dugg på mig.

    • Reply
      blue_malin
      23 juli, 2014 at 15:39

      Ja, så kan man se det. Så kanske är de tradiga kommentarerna "straffet" för den falska marknadsföringen 🙂 Och ja, visst är det svårt att strunta i det, men man borde nog ofta tänka på just det där att de flesta nog har helt fullt och tillräckligt med sig själva. Förutom de som kommenterar då 😉

    Leave a Reply